Urkraften

Den här sommaren har varit den märkligaste sommaren, kanske i hela mitt liv. Mamma är sjuk. Ändå är mycket precis som vanligt. Fastän allt i självaste grunden är alldeles ovanligt. Tänker man längre än man orkar så ligger man där, sömnlös. Men så nästa dag ringer jag mamma igen, och där är hon ju. Jag tror att närstående till personer med cancer skaffar sig en alldeles särskild styrka. En urkraft att hämta andetag från. Vi är ju trots allt homo sapiens och vår främsta uppgift är att överleva, att fortsätta finnas till. Vi är flockdjur och inprogrammerat i vårt DNA finns en drift att orka.

Men när något ska orka vara starkt är det något annat som blir skört. Jag har dragit mig undan, vill vara i min bubbla. En och annan vän kan jag finna glädje och frid i. Men mest är det familjen. De som älskar mig. De som jag älskar. Där alla känslor får flyga in och ut. Där jag inte behöver prata om ditt och datt och spela någon charad. Det kan jag inte. Jag kan bara vara Jessica, mitt i livet, i det som är vackert och det som är svårt. Men jag kan inte vara på ytan i samtal, kan inte vara som vanligt.

När mammas småsyskon V och I kom och besökte oss fick det vara precis så. Vi pratade minnen från förr, upplevelser av nuet och tankar om framtiden. Deras syskonrelation genom åren, relationen till föräldrar och andra som gått ur tiden. Vi skrattade och vi begrundade. Det är en rikedom att få vara i sådana möten. För de vibrerar. Och när mamma skrattar högt så blir mitt hjärta varmt.

Kanske blir jag mig själv en dag. En såndär Jessica som går och fikar och skaffar nya vänner och skämtar. Som jag brukar. Men då kommer också livet ha slutit sig en aning. Ett liv där någon man älskar är sjuk är också ett liv på kanten. Det som är viktigt zoomas in och allt annat suddas ut. Politik och världen där ute är bara dimma. Mamma och familjen är i fullaste skärpa. Livet som det är nu är ett liv som vibrerar av chock och rädsla. Men mest av allt, av kärlek. Kärleken är alltid viktigast av allt. Ändå är det så många som inte säger det de borde till varandra, medan tid är. Sedan mamma blev sjuk har jag tänkt mycket på det. I bland är de viktigaste orden de som inte vågar komma fram. Och det är just där, i det osagda, som tårarna finns.

Jag vet det. För jag är ledsen för allt jag inte sa till min farmor. Allt jag inte frågade. Det misstaget gör jag aldrig om, varken med någon som är frisk eller sjuk. Helt plötsligt kan det vara försent. En vän eller en familjemedlem. Det händer hela tiden. Överallt. Därför borde allt sägas medan man tänker det. För ingen kan ju läsa ens tankar.

mms_img-1796748528 (1)

 

 

 

En vändning

Det är svårt att skriva om det som är alldeles för stort för att sätta ord på. En mamma till exempel. En mamma som är trött av cancer och mediciner. Som vill hitta ett vilorum på Karolinska medan vi väntar på nästa sjukskötersketid. Som bara måste sluta ögonen en stund. Så lägger hon sig ner på en bänk i en av alla väntsalar och jag stryker min hand över hennes ben. Vi väntar på att tiden ska gå. Samtidigt som vi vill att den ska stanna.

Jag har lärt mig många nya ord under de senaste veckorna. Namnen på de starka medicinerna mamma måste äta. Läkartermer som berättar om canceråterfall och andra begrepp med svindlande klang. Jag har mött många nya människor. Läkare av olika sort. Gud så olika de kan vara. En del, kyliga och svävande. Andra, varma och raka. Sjuksköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster… En massa studenter som rör sig i flock och står helt tysta i rummen där mamma undersöks.

Vi har kastats in i en virvel allihop. Som en underström när man står där mitt ute i havet. Ingen såg den komma. Men plötsligt har den tagit oss alla.

Det vore så enkelt om min mamma hade varit av den oengagerade, kalla sorten. Då hade jag kunnat se ett liv och en framtid utan ett tomrum så stort att jag tappar andan. Men så är inte fallet. Min mamma är av den varmaste, godaste och allra mest närvarande sorten. Och där det finns en stor kärlek, kommer det också finnas en stor sorg.

Men genom det här stupet, där vi inte kan veta eller planera någonting, så håller jag mig fast i dagen. I dag. Jag ringer och hon svarar. Vi pratar om ditten och datten, precis som om allt är som vanligt. I orden och formuleringarna, i tankarna som svänger hit och dit, i iakttagelser och frågor, där finns hon. På andra sidan telefonlinjen finns fortfarande den mest levande och generösa människa jag vet.

31991_394313160754_6168078_n

 

 

 

 

En lång väg

I tisdags gjorde jag första och sista dagen på mitt nya jobb på gymnasiet. När jag hälsat på nya kollegor, fått inloggningar, portkod och nyckel till mitt arbetsrum, slog bomben ner.

I form av ett mejl. I mejlet stod det att drömmen jag har haft och närt i sex år, nu har slagit in. Att jag har kommit in på psykologprogrammet.

Det första jag tänkte var: Helvete. Nu måste jag säga upp mig. Nu måste jag börja pendla. Nu måste hela livet förändras. Helvete!

Jag tror att jag hamnade i något sorts chocktillstånd, för jag såg bara detaljer och problem. Glädjen kom inte. Har inte kommit än. Jag har inte fattat det än.

Det samtalet jag hade med en elev, direkt efter beskedet, landade på ett märkligt sätt i mig.

Han berättade att han efter gymnasiet vill ta ett sabbatsår. Under detta år ska han på egen hand vandra från Nordnorge till Sicilien. Jag frågade om han har sparat ihop pengar till vandrarhem, och fick svaret att han har med sig sitt tält. Vandringen beräknas ta ett och ett halvt år, och när han kommer fram till Sicilien ska han efter att ha vilat några dagar, lifta hem.

Jag tittade på honom, lyssnade, och häpnade. På vissa människor syns drivkraften i blicken. Han kommer klara det. Från kylan och isen till Medelhavet. Det syntes på hela honom att han inte är den som viker ner sig, ger upp.

Han kommer göra det. Gå den långa vägen.

I tanken stod jag plötsligt där, på en strand i Sicilien, med den långa vägen genom Europa bakom mig. Havet framför mig, en lätt bris. Känslan, att jag har klarat det.

Och att det nu bara är att lifta hem.

Lejon och andra faror 

Min dotter har börjat fundera över existentiella frågor. I varje fall varje natt innan hon ska sova. Samtalet följer alltid detta mönster: 

Liv: Mamma, kommer vi dö? 

Jag: Nej nu kommer vi leva. 

Liv: Bra. Godnatt. 

(Efter någon minut) 

Liv: Mamma? Kommer vi bli förkylda? 

Jag: Nej nu är vi friska. 

Liv: Bra. Nu sover vi.

(Efter någon minut) 

Liv: Mamma? Kommer ett lejon äta upp oss? 

Jag: Nej här finns inga lejon. 

Liv: Bra. Sov nu!

Glessen

Jag har fått ett nytt vokabulär sedan mamma blev sjuk. Jag har lärt mig nya ord och meningar, och det känns ofattbart att jag inte alltid kunnat prata det här språket: Cancerspråket. I cancerspråket är vissa ord som istappar som fryser hela kroppen till is, som är vassa och genomborrar det mesta. Men i cancerspråket finns också ord som lugnar, vyssar till ro och nästan bjuder upp till dans.

Is-begrepp:

Cellgifter, blödning, elaka celler, ta med en anhörig, röntgen, tumör, vi fick inte bort allt, radiumhemmet, tyvärr, molande värk, remiss, återfall.

Dans-begrepp:

Stadium 1, ingen spridning, det ser bra ut.

Cancerresan har gått upp och ner och svängt hit och dit med våra känslor. Nu verkar den ha gjort en gir, och väntar bara på svar från mamma. Ska hon ta cellgifter eller inte? Den goda nyheten är att hon inte måste. Men att vara glad och hoppa högt för det? Efter en sådan här resa?

Nej, andan i halsen har vi. Nu är det en dag i taget, och att låta saker och ting sjunka in. Cancern har varit och hälsat på, och lämnat oss vare sig glada eller ledsna. Snarare glessna. Lättade och beredda på samma gång.

Det är så klyschigt men insikten har landat djupt inne i mig, som en enda stor bultande sanning: Ta vara på varandra! Det är det enda vi kan och borde göra med all tid vi har. Vad kan vara viktiga än det?

img_5762

 

 

 

En lång resa

På tåget upp till Gällivare äter vi frukost i restaurangvagnen. Det gjorde vi aldrig då, när jag var liten. Mamma och pappa köpte bananer på Pressbyrån på centralstationen, och det stod vi oss på till farmors renköttssoppa, som hon alltid bjöd på första dagen.

Annars är det mesta sig likt. Farmor möter oss på stationen. Jag ser henne stå där och vinka lyckligt med den dimmrosa jackan och baskern på sned. Hon sluter upp bredvid oss när vi passerar henne.

Vi hittar ett nytt café på hotellet mitt emot stationen. Farmor plirar med ögonen. Jo, det var just det här stället hon ville visa oss. Sofforna, fåtöljerna! I så fräsiga färger! Hon sätter sig mitt emot Jon, och bredvid mig, och lyssnar på vårt samtal. Hon är stolt. Stolt över det nya, det som inte fanns förut, när jag var liten.

Malmberget. Gruvstaden. Farmor är mig hack i häl när jag går min runda. Upp i huset där hon och farfar bodde först. Samma doft i farstun, samma utsikt mot gården och parken. Mot Dundret. Vi minns plogbilarna som lastade snö, Dundret som lyste God jul mot oss med ljusslingor. Vi går nerför trapporna, farmor tar lite längre tid på sig, men hon hinner i kapp. Vi går till hennes senaste lägenhet. Där har någon, den gamla kvinnan som bor där nu, satt upp ett nät för balkongen. Jag hör farmor skoja om det där nätet.

Svanparken är nedmonterad. Förtvinad. En stor gräsplätt bara. Farmor skäller och säger ojojoj. Vart ska svanarna fara nu då?

Vi går vidare, och det som slår mig är att allt är som det alltid har varit. Ingen husfasad har fräschats upp. Ingen skylt tagits ner. Skyltarna hänger och döskalleblänker. Husfasaderna verkar så ledsna, så trötta på att bära upp.

Det vilar något väldigt sorgligt över en stad som inte har bytts ut och rustats upp sedan en 30-åring var liten. Där det inte går att säga: Åh här var ju en park förut, och nu är här ett parkeringshus! Eller: åh här var ju en stor äng förut, och nu är här en galleria. Eller: Du skulle ha sett den gamla sporthallen, mysig och intim var den. Den nya ser så otymplig ut.

När jag går längs trottoaren, på väg ner mot Coop, märker jag att farmor är borta. Jag förstår. Tänker: Gå du farmor, vi ses vid graven.

Jag går omkring, planlöst, för att hålla värmen tills Jon kommer. Det finns inte ett café att stanna upp på, inte en affär att planlöst stryka omkring i.

Jon kommer, och jag tinar upp i bilvärmen. Nu ska jag få träffa farmor och farfar, på riktigt.

Vi lägger ner blommorna och stenarna. Jag tar av mig vantarna och lägger mina bara händer mot det frusna gräset. Säger hej, här är jag nu. Äntligen hos er. Mina händer kyls sakta ner. Vi pratar om ditten och datten, och i tanken skojar jag med dem. Att här, på kyrkogården, är det ändå mer folk än i centrum. Ni har roligare här!

Då börjar det snöa. Som om de skrattar med. Flingorna singlar ner mot gräset, och pudrar blommorna till kristaller. Jag och Jon tittar yrvaket på varandra. Snön är så ljus.

Farmor och farfar var alltid stolta över sin hemstad. De hade inte velat se sig som offer i gruvans spår. Nej nej. De hade fortsatt att hylla Malmberget, fortsatt att klamra sig fast vid det som var bra. Vid det som fanns kvar.

Det tänker jag på när vi sitter på tåget hem. Att farmor och farfar fick leva i ett annat Malmberget, och att jag är glad för det.

De var mitt i livet när Malmberget också var det.

 

 

 

 

I det undermedvetna

Liv är kär i pappa, säger hon. Och jag är hennes bästa vän. Nu programmeras väl hennes lilla hjärta. Hur ska en kvinna vara? Hur ska en man bete sig? Hur är det att leva i ett äktenskap? 

Utan att vi tänker på det spinner vi grunden till hennes första bilder av kärlek och kön. Som sen blir till föreställningar och kanske förebilder. 

Jag hoppas att vi gör ett bra jobb. 

Porten till bokstäverna

Att se min dotter skriva sitt namn, en så viktig del i hennes treåriga identitet, får mig att minnas dagarna då jag kom hem från skolan, slängde mig i sängen, stirrade upp i taket och lät tankarna snurra. Ofta samlades alla frågor och alla tankar i nån form av kittel som kokade och kokade medan mina ögon sökte över takets ojämnheter.

Jessica, kunde jag plötsligt tänka. Jessica. Vad är det för ett namn, för ett ord? En kille i min klass tyckte att det lät som en läskedryck. Jessica! Köp Jessica! Och jag kunde mumla Jessica Jessica jeSSICA tills bokstäverna blev alldeles konstiga och tomma och främmande. Tills Min identitet korvade till sig fullständigt. 

Vad är det egentligen att finnas? Och att heta? Vad betyder några bokstäver? Jessica. Var det jag?  Vad var egentligen min relation till detta märkliga ord?

Och så ropade mamma att det var middag eller så ropade pappa att nu börjar På spåret eller nåt annat. Jag rycktes upp ur existensgrubblet och Jessica lät som Jessica igen, som jag.

Och nu min dotter, som skriver sitt namn och säger det högt med eftertryck. Som har börjat existera i alfabetet.

Bokstäverna, så tomma och obegripliga, var och en för sig. Men tillsammans laddas de med mening. Med jag och identitet och självkänsla. 

Heja dottern min! 




Samtal en torsdag

Som en löneförhandling 

Liv: Min bebis gjorde illa sig. Jag måste ha fyra plåster! 

Jag: Fyra??? Är du galen? 

Liv: Okej. Två! 


Ruttna bananer 

Jag: Jag förstår inte varför bara jag gillar min banankaka. Jag tycker verkligen att den är supergod! 

Jon: Du använder ju alltid ruttna bananer till den där kakan och många tycker att det smakar…ja…och du bygger en hel kaka på den smaken. 

Jag: Men de övermogna bananerna har ju mer sötma! 


Min hemgjorda vinbärssaft gick iaf hem!